Ensamvarginna: juli 2013

30 juli 2013

Nämna dig vid ditt namn lät sig nu göras - och du närmade dig mitt medvetande än mer. Lilla tröstevän.

Lek du och spring för mig med och ta med lite urkraft tillbaka.

Bli den du önskar och ge ömhet och minns att förbereda dig och andra på livets inlevelsefulla vändningar.

I din omedvetenhet strålar du.

Det ger energiska moment att se andras verk och kreationer i synlig form.

Sommaren ger endast stillhet då natten träder in.

Ena stunden sågs mörkret ta sig igenom ljusvallen.

Dess närvaro blev kort. Ljus åter.

I det oundvikliga upplevs alltet outhärdligt.

I spåren av längtan förnam jag något.

Den energi de små uppvisar – om bara en bråkdel kunde bjudas de trötta.

En glimt av tidens gång i barnets anlete. Knappt märkbart. Men så såg hon.

Ljudlöst och mjukt lindar du dig runt mitt hjärta.

Ro. Vila. Allt jag önskar. Oavbrutet.

Det var som om förändringens vind drog förbi. En viss förhoppning infann sig.