Ensamvarginna: augusti 2013

28 augusti 2013

Närvarande minnen och nuets känslor formar din uppenbarelse.

Om jag simmar mot stranden - står du där då?

Du, bara du vet att ingen kan forma din vilja och tämja ditt sinne.

Det vänder till luftens klarhet. Gömda minnen vänds nu ner till ännu en nivå.

Enskild stig ledde mot allmän egendom och ordningen tycktes återställd.

Tillvaron fortgår - rämnar och byggs upp. Den lilla är innerligheten och ankaret som fäster till stillhet.

Sorgesamt inandas dagarna. Om det vackra finns så syns det inte trots sin uppenbara plats framför ögonen.

Någon som Du korsade min väg i livet.

Då du stillar dig en stund ingår det i leken.

När vi återvände stod tiden i skogen still. Ändå var hon inte kvar.

Hon som älskade skogen.